Trodde aldrig att det skulle kännas såhär. Trodde aldrig att det skulle göra så ont. Jag känner så mycket som jag inte kan förklara i ord. Jag vet ju att det är bäst såhär. Jag vet det. Men det gör så förbannat jävla ont ändå.
Jag har gråtit och jag har hatat. Jag har älskat och jag har förlåtit. Jag har försökt stänga av helt och hållet och jag har försökt känna fullt ut. Ingenting får det att kännas bättre eller försvinna. Jag mår inte bra av det här och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner mig så vilsen. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan vad jag gör om fem år hade mitt självklara svar varit "tar hand om min familj i Linköping". Den framtiden som jag offrat så mycket för och satsat helhjärtat på. Poff, borta på fem röda. Man kan väl säga att shit happens.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar