Funderar väldigt seriöst och starkt på att ta det där steget som jag hittills inte har vågat, men har velat ta. Flytta härifrån. Bort från mitt lilla ångestframkallande rum. Bort från familjen. Bort från Tyresö. Bort från hela Sthlm. Bort till ett ställe där jag känner mig mer som hemma och kan börja om på nytt på egen hand.
Behöver det mer än jag förstått tror jag. Jag har noll privatliv eller eget liv över huvud taget här i pappas hus. Jag säger pappas hus för det är verkligen så det känns. Det här är inte mitt hem och har inte varit det på ett bra tag. Jag är för helvete 23 år och sitter hemma med en bruten jävla fot och tycker synd om mig själv för att min familj inte har förståelse för hur det till råga på all annan skit påverkar mig. Och det är inget ovanligt, det hade varit precis likadant även utan den brutna foten. Jag träffar inga vänner och jag kommer ut ungefär en gång varannan vecka för jag har ingenstans att ta vägen. Det tar alldeles för lång tid och för mycket ork att ens ta sig nånstans för att det ska vara värt att släpa sig ut. Så jag sitter här vid datorn eller ligger i sängen och tycker synd om mig själv istället. På riktigt. Och längtar efter att gipset ryker åt helvete så jag kan fortsätta ändra på mitt liv så som jag var på väg att göra innan all skit hände. För förändringar ska det bli. Oh yes. You'll see.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar