Screw you.

Den här fina lilla saken ser ju inte så farlig ut. Men fy helvete vad ont den gjorde att få ut ur foten. Den satt liksom inne i min fot. Förstår man det? Ne. Det sitter sju stycken såna, fast i mycket mindre storlek, kvar i foten. Med en platta. Förstår man det heller? Ne.

Jag ska berätta hur det hela gick till på sjukhuset, för det är en lustig historia.
Jag var nervös i två dagar inför operationen, för jag var rädd för att det skulle göra ont. Trots upprepade påminnelser om att foten kommer vara bedövad och att jag inte kommer känna någon smärta alls så kunde jag inte släppa oron. Nu förstår jag varför.
Det började med att en sköterska tog in mig i ett rum där jag fick byta om och knapra några piller. Typ vanliga värktabletter. Inte speciellt betryggande. In med en nål i armen så det sprutade blod. Inte heller så betryggande. Sedan fick jag vänta på min tur att komma in till operationsrummet. Det var mycket väntande på den där avdelningen. Dagkirurgiskt Centrum hette det och det är säkert effektivt och bra för såna som ska göra mindre ingrepp men mina erfarenheter blev inte positiva.
Under tiden som jag väntade kom doktorn som skulle operera mig in till mig för att berätta vad hon skulle göra. Och hon försäkrade mig om att foten skulle vara så bedövad att jag inte skulle känna någon smärta över huvud taget. Det enda jag skulle känna var när hon skruvade ut skruven eftersom det inte går att bedöva skelett och ben, men det skulle inte heller göra ont. Andra patienter hade beskrivit det som en ilande känsla i benet.
Hur som blev det i alla fall min tur och jag lade mig på den kalla sängen i det kalla sterila operationsrummet. Äntligen. Då fick man vänta på doktorn istället.
Foten tvättades både en och två och tre gånger. Sedan kom hon. Och hon stack in sprutan med bedövningsmedlet direkt. Kändes som ett litet stick först, inte alls farligt. Sedan exploderade det i foten. Jag kände tydligt hur vätskan spred sig i hela foten och det bultade och sved. Och för att göra det hela ännu värre så tryckte doktorn med sina fingrar över skruven på andra sidan av foten också. Alla mina förhoppningar om att jag överdrivit oron var som bortblåsta. Jag förberedde mig för terror.
Sedan väntade vi en stund för att bedövningen skulle kicka in, och efter en alldeles för kort stund klämde hon lite med en pincett för att testa om jag kände ett stick. Det gjorde jag. Så vi väntade lite till, sedan provade hon en gång till. Jag kände fortfarande ett stick. Då sprutade hon in mer medel och det gjorde lika jävla ont. Och från ingenstans kände jag ett hemskt stick som kändes precis så som jag föreställer mig att det känns när man skär upp huden. Ja se på fan, hon skar upp foten bara sådär. Kommentarer är rätt överflödiga, gjort är gjort tänkte jag och vi har kommit halvvägs nu. Värre än såhär kan det i alla fall inte bli. Så jag försökte slappna av nu, för hittills hade jag spänt mig så att händerna och ryggen var dyngsura trots att rummet var kallt.
"Jag börjar skruva ut skruven nu" sa doktorn. "Okej" svarade jag och tog ett djupt andetag. Sedan trodde jag att jag skulle dö. Ni vet vad man brukar få göra när en skruv sitter åt hårt va? Man måste trycka med mejseln mot skruven, och trycka emot från andra sidan också, mot det som skruven sitter fast i (i det här fallet min fot) med andra handen. Precis så gjorde hon. Och precis så hemskt var det också. Men sedan lättade det plötsligt. Och hon skruvade på en stund. När skruven väl lossat och var på väg ut så kändes det knappt alls. Skrapade lite i gängorna typ, men det gjorde inte ont. Ungefär som lätta ilningar kändes det som, precis som hon sa att det skulle göra. Men allt annat som inte skulle kännas kändes. Och då menar jag kändes med stort k.

Oh well, nu är det i alla fall över. Och jag ska aldrig mer bryta foten. Sjukgymnasten nästa. Wiiie!

Andra bloggar om: sjukhus, operation.