Hösten är på väg.

Augusti blir snart september och som vanligt undrar man vart sommaren tog vägen. Dagar då man vaknar upp till ett smattrande utanför fönstret är inte uppskattade. Idag var en sån dag och jag blev dyngsur på väg till jobbet (kan inte ens skriva det utan att fnissa för mig själv. Det låter fånigt och är sjukt ovant att säga). Precis när jag kom fram så slutade det såklart att regna. Men tur var väl det för då kunde vi vara ute en hel del idag. Och kallt var det. Känns att hösten är på g. Bara att börja se fram emot julen nu då. :P

Det har för övrigt gått bra både igår och idag. Det känns att man gör nånting och jag är inte van vid det så jag är väldigt trött när jag kommer hem och vill helst bara ligga och inte göra nånting. Och det är så skönt, har längtat efter den känslan. Att längta efter sängen efter en dag då man gjort nytta och därför förtjänar att sova. Lovely. Jag är dock inte lika trött idag som jag var igår, så det blir bättre när jag kommit in i det. Det är ju meningen att man ska ha ett liv efter jobbet också. :)

Update.

Jaha gott folk. En uppdatering angående den här dagen skulle sitta fint tror jag. Dagen började inte så bra som sagt, men blev efter en trög start bara bättre och bättre.

Det första jag fick göra på skolan var att träffa rektorn och diverse andra ansvariga, och rektorn frågade direkt om jag ville jobba veckan ut. Heltid. Omagga tänkte jag. Självklart! Sen frågade hon om jag ville jobba heltid från den 15:e september till den 15:e oktober också. Min reaktion avslöjade min glädje, behövde knappt säga ja för hon förstod ändå vad mitt svar skulle bli. Och när jag trodde att det inte kunde bli bättre så sa hon att det garanterat kommer bli ännu mer sen när det där vikariatet på en månad är över. Jag är i nåt chocktillstånd tror jag. Har inte riktigt förstått att jag jobbar nu. Men det känns så jävla bra. Jag är den kladaste hesten i världen just nu. :)

Skrev förresten fel i det förra inlägget. Det var till särskolan de behövde hjälp idag. Och det är där jag ska vara resten av veckan också. Barnen jag träffade idag är helt underbara, alla med sina egna handikapp. Lärarna trodde nog att jag skulle bli avskräckt (fick faktiskt den frågan innan jag slutade också) men det var tvärtom. Fick mersmak. Kände redan idag under dom få timmar jag var där att det är ett oerhört givande jobb. Energikrävande men givande.
Vikariatet som börjar i september vet jag inte så mycket om ännu men om jag har förstått det rätt så är det på förskolan med många fler barn. Särskolan har färre barn eftersom de behöver mer tillsyn. Hur som helst ser jag fram emot morgondagen och resten av veckan och hoppas att det kommer gå lika bra som det gjorde idag.

Vilken härlig dag.

Jag skulle upp och simma tidigt imorse men pallade inte. Har en förkylning i kroppen som försöker bryta ut tror jag. Halsen värker och huvudet är tungt. Kände bara urk när syrran försökte väcka mig halv sju imorse. Tänkte att jag tar det senare om det känns bättre då. Sov några timmar till. Sedan ringde telefonen. "Förskolan skulle behöva hjälp 13:00 - 16:30 idag, är du intresserad?". HELL YEAH! :D

Saknad.

Älskade tussenuss. Snart ett år sedan. Vet att Kusti tar hand om dig i katthimlen. Och att det är en jävla fart på er två där uppe precis som det alltid var här hemma, för att du retar upp Kusti när du försöker ta över hans plats som kung. Saknar er så oerhört mycket. Remu gör det också, det är tydligt. Men vi ses igen när tiden är inne för det. Det vet jag.

Skönhetssömn.

Mys.

Mössen ligger risigt till.

Kärlek.

När du får oväntat besök.

Så blir det plötsligt inte alls en skön fredag som man planerat. Det blir städhysteri. Det blir tvättstuga. Det blir ett besök på Ica Maxi (vilket det skulle blivit oavsett iofs). För moster med familj som bor i Finland bestämde sig för att ta en weekend i Tyresö. Vilket i sig är trevligt, speciellt nu med dom nya förutsättningarna. Men jag ville ha min mysiga fredag. Dvd. Ska i alla fall börja dagen skönt med simning direkt på morgonen. Sen frukost i bastun efter badet. Nu ska jag strax sova. Natti!


Kvällens låt: Me First and the Gimme Gimmes - Nothing Compares To You

Hej jag heter Katja och jag är lärarassistent.

Hur låter det? Rätt bra va? :D lovade en förklaring till det hispiga inlägget här nere. Här kommer den. Observera att jag för tillfället är snurrig i huvudet så jag förbehåller mig rätten till eventuella skrivfel och missförstånd.

Min pappas faster och min forna dagmamma arbetar på en skola här i närheten. Hon arbetar på en egen avdelning för autistiska barn (är osäker på om det handlade om bara autism) tillsammans med två andra lärare, och de behöver hjälp och avlösning. Snäll som hon är tänkte hon på mig och tog upp saken med rektorn, som verkade godkänna att de tar in någon som hoppar in då och då när det behövs. Sedan kan en halvtidstjänst bli aktuell också om allting går som jag vill. Låter oerhört positivt, men måste betona att ingenting är säkert ännu. Ska ner till skolan på måndag innan intervjun på sf och kolla läget i alla fall, sen får vi se vad som händer efter det. Wiiiie! :)

Jag..

Dööööööör! Nu är det så spännande att jag snart spricker. Återkommer senare med en förklaring. Men håll tummarna. Det säger jag bara.

Dagens lyckopiller.

Lexter - Freedom to love

Videon är inge vidare så titta gärna någon annanstans medan du lyssnar. :)

Katt(j)igt

Vet ni vad jag tycker är typ det bästa i hela världen? Att sova med nya fräscha sängkläder. Det luktar gott, känns rent och mysigt, och om dom dessutom är fina så mår man som en prinsessa i sängen. Jag har världens sötaste sängkläder nu. Visst? :)

The botten var nådd men vinden har vänt.

Ja, det verkar faktiskt så. Att man alltid ska behöva gräva ner sig så jävligt innan det börjar ljusna. Utan att ha för stora förhoppningar så kan jag konstatera att saker plötsligt inte alls är så hopplösa som dom nyss såg ut att vara. Vet inte varför jag vänt till det positiva men jag är glad över att jag gjort det. För inte fan blir man anställd om man ser ut som en bitter surkärring, vilket jag nog gjort ett tag nu. Jag ska nämligen på en intervju som jag ser fram emot. :)
Sf ringde för en stund sen och jag hade gett upp hoppet om att få jobb där för länge sen, så det kom som en trevlig överraskning. Skickade in en spontanansökan för ett par månader sen. Men det är väl alla sommarjobbare som ska sluta nu. Gör inte mig något :D

Jag började precis bli trött i huvudet när det där samtalet om intervjun kom och piggade upp mig. Nu har jag ork till att städa och dona som jag hade tänkt för att hålla mig vaken. Måste vända rätt på dygnet nu, har varit vaken hela natten. Sen ska jag möta syrran när hon slutat vid fyra, så ska vi gå till simhallen och köpa varsitt årskort. Hon har utsett sig själv till min personliga tränare och dietist. Får se hur länge hon (läs jag) står ut med det. Ser i alla fall fram emot onsdagskvällarna i simhallen då man ska få "simma till lugn och vacker musik i dämpad belysning". Låter rätt mysigt. Och det är 18 års åldersgräns. Inga jobbiga ungar som skriker och plaskar. Lovely.
Efter badet får vi nog bege oss till Vårberg på födelsedagsfika. Jaana fyller år idag. Grattis skitunge! Sen får jag äntligen sova.

Nåja. Städa var det. Vink.

Pitiful. So pitiful.

Finns det ingen barmhärtig själ därute som vill ge mig ett jobb? Jag ger seriöst upp nu. Jag blir inte ens glad om jag får chansen att komma på intervju längre. Jag får bara prestationsångest. Ännu ett inkommande nedslag, ännu ett avvisande. För det finns alltid någon med mer erfarenhet eller bättre utbildning än vad jag har, det är dom relevanta och officiella orsakerna. Sedan har jag mina egna teorier. Orsakerna som ingen vill prata högt om. Utseende, social kompetens, utstrålning osv. Jag passar inte in någonstans. Jag är helt lost. Jag har aldrig någonsin känt mig så jävla värdelös som jag gör nu. Vart tog mitt människovärde vägen? Är jag ingen bara för att jag inte har ett jobb? Jag är så trött på att skämmas och må dåligt. Jag vill inte träffa folk jag känner eller ens prata med bekanta för att jag inte står ut med att säga att jag fortfarande inte fått något jobb. Jag vet hur det ser ut i andras ögon. Snart 24 år, bor hemma och har varit arbetslös i 2 år. Visst att jag pluggade i ett halvår fram till sommaren, men det var det enda jag kunde göra då. Jag hade inget val på flera sätt. Och det var säkert lönsamt i längden men det ser fan inte ut så nu. Det blev inte lättare att få jobb med ett slutbetyg som jag hade hoppats, och jag lade till ytterligare ett halvår på tiden som arbetslös. Och studieskulder som jag får betala av när jag fått ett jobb fick jag också. SÅ VAFAN SKA JAG BEHÖVA GÖRA FÖR ATT FÅ ETT JÄVLA JOBB?!

Det är en sådan ond cirkel. Allt kretsar kring och grundar sig i att jag är arbetslös. Jag klarar inte av någonting. Allt jag rör vid går åt helvete. Jag tänker jämt att jag ska börja promenera igen på morgnarna, som jag gjorde med Remu innan jag bröt foten. Jag måste ju det egentligen, både för fotens skull och för min hälsas skull. Men av någon anledning är det ungefär lika svårt att komma igång med som att uppfinna ett botemedel mot aids. Fattar inte vad det var som motiverade mig då, och varför det inte kan infinna sig nu också. Nu när jag behöver det som mest. Min hjärna verkar inte koppla allvaret i det hela.

Jag försöker hålla ordning på dygnet också, för att vara pigg och vaken om jag får samtal om jobbintervjuer. Men det går inte heller. Jag är aldrig sådär sugen på att sova för jag blir aldrig trött på riktigt som man blir när man hållit igång en hel dag. Så det blir ofta sena nätter. Men när jag väl har lagt mig för att sova och till slut har somnat så vänder det, då vill jag istället inte gå upp över huvud taget. Så jag sover långt in på eftermiddagen om ingen ihärdigt försöker väcka mig. Något eget intresse av att gå upp verkar inte finnas. För det finns ingenting att gå upp till känns det som. Och oftast vaknar jag med huvudvärk när jag sovit sådär länge, vilket borde vara en väckarklocka för mig. Men icke. Kan man bli mer dum i huvudet?

Och pengar som man inte kan ha ett drägligt liv utan. Lyckas jag komma över lite pengar så blir jag jätteglad till en början. Vad jag ska använda dom till brukar vara självklart. Men sen kommer ångesten. Ångesten över att ha haft lite, men sen "slösat" bort dom. Eller ännu värre, att ha dom men inte kunna använda dom alls för att jag vet att det är ångestframkallande. För att jag vet att dom snart tar slut och att det inte finns några nya kommande pengar. Vad ska jag med dom till över huvud taget då? Känns nästan som det vore bättre att inte ha någonting alls då. Men det går liksom inte heller. Det är bara skit.

Mitt forna jag är som bortblåst. Och jag tycker inte om mitt nya jag. Jag är bara arg, ledsen, trött och totalt handlingsförlamad nuförtiden. Jag har tappat all kontroll över mig själv och mitt liv och det är hemskt. Jag har ingen aning om vart jag är på väg men jag är övertygad om att det inte är uppåt i alla fall. För jag kommer vara fast i det här helvetet tills jag blir erbjuden jobb. Och det är tyvärr inget jag kan påverka, mer än att söka ihärdigt. Först då när jag fått jobb får jag min självkänsla tillbaka, först då kommer jag känna livsglädje igen. Och då hittar jag förhoppningsvis tillbaka till mig själv. Tills dess hoppas jag att ni som tyckte om mig som jag var orkar stå ut med den jag blivit.