Pitiful. So pitiful.

Finns det ingen barmhärtig själ därute som vill ge mig ett jobb? Jag ger seriöst upp nu. Jag blir inte ens glad om jag får chansen att komma på intervju längre. Jag får bara prestationsångest. Ännu ett inkommande nedslag, ännu ett avvisande. För det finns alltid någon med mer erfarenhet eller bättre utbildning än vad jag har, det är dom relevanta och officiella orsakerna. Sedan har jag mina egna teorier. Orsakerna som ingen vill prata högt om. Utseende, social kompetens, utstrålning osv. Jag passar inte in någonstans. Jag är helt lost. Jag har aldrig någonsin känt mig så jävla värdelös som jag gör nu. Vart tog mitt människovärde vägen? Är jag ingen bara för att jag inte har ett jobb? Jag är så trött på att skämmas och må dåligt. Jag vill inte träffa folk jag känner eller ens prata med bekanta för att jag inte står ut med att säga att jag fortfarande inte fått något jobb. Jag vet hur det ser ut i andras ögon. Snart 24 år, bor hemma och har varit arbetslös i 2 år. Visst att jag pluggade i ett halvår fram till sommaren, men det var det enda jag kunde göra då. Jag hade inget val på flera sätt. Och det var säkert lönsamt i längden men det ser fan inte ut så nu. Det blev inte lättare att få jobb med ett slutbetyg som jag hade hoppats, och jag lade till ytterligare ett halvår på tiden som arbetslös. Och studieskulder som jag får betala av när jag fått ett jobb fick jag också. SÅ VAFAN SKA JAG BEHÖVA GÖRA FÖR ATT FÅ ETT JÄVLA JOBB?!

Det är en sådan ond cirkel. Allt kretsar kring och grundar sig i att jag är arbetslös. Jag klarar inte av någonting. Allt jag rör vid går åt helvete. Jag tänker jämt att jag ska börja promenera igen på morgnarna, som jag gjorde med Remu innan jag bröt foten. Jag måste ju det egentligen, både för fotens skull och för min hälsas skull. Men av någon anledning är det ungefär lika svårt att komma igång med som att uppfinna ett botemedel mot aids. Fattar inte vad det var som motiverade mig då, och varför det inte kan infinna sig nu också. Nu när jag behöver det som mest. Min hjärna verkar inte koppla allvaret i det hela.

Jag försöker hålla ordning på dygnet också, för att vara pigg och vaken om jag får samtal om jobbintervjuer. Men det går inte heller. Jag är aldrig sådär sugen på att sova för jag blir aldrig trött på riktigt som man blir när man hållit igång en hel dag. Så det blir ofta sena nätter. Men när jag väl har lagt mig för att sova och till slut har somnat så vänder det, då vill jag istället inte gå upp över huvud taget. Så jag sover långt in på eftermiddagen om ingen ihärdigt försöker väcka mig. Något eget intresse av att gå upp verkar inte finnas. För det finns ingenting att gå upp till känns det som. Och oftast vaknar jag med huvudvärk när jag sovit sådär länge, vilket borde vara en väckarklocka för mig. Men icke. Kan man bli mer dum i huvudet?

Och pengar som man inte kan ha ett drägligt liv utan. Lyckas jag komma över lite pengar så blir jag jätteglad till en början. Vad jag ska använda dom till brukar vara självklart. Men sen kommer ångesten. Ångesten över att ha haft lite, men sen "slösat" bort dom. Eller ännu värre, att ha dom men inte kunna använda dom alls för att jag vet att det är ångestframkallande. För att jag vet att dom snart tar slut och att det inte finns några nya kommande pengar. Vad ska jag med dom till över huvud taget då? Känns nästan som det vore bättre att inte ha någonting alls då. Men det går liksom inte heller. Det är bara skit.

Mitt forna jag är som bortblåst. Och jag tycker inte om mitt nya jag. Jag är bara arg, ledsen, trött och totalt handlingsförlamad nuförtiden. Jag har tappat all kontroll över mig själv och mitt liv och det är hemskt. Jag har ingen aning om vart jag är på väg men jag är övertygad om att det inte är uppåt i alla fall. För jag kommer vara fast i det här helvetet tills jag blir erbjuden jobb. Och det är tyvärr inget jag kan påverka, mer än att söka ihärdigt. Först då när jag fått jobb får jag min självkänsla tillbaka, först då kommer jag känna livsglädje igen. Och då hittar jag förhoppningsvis tillbaka till mig själv. Tills dess hoppas jag att ni som tyckte om mig som jag var orkar stå ut med den jag blivit.